Gemenskap och solidaritet
Gemenskap och solidaritet skapas när Stockholmssjukhusen samarbetar kring skyddsutrustning. När tillgången på sjukhuset sinade fixade DS Innovation snabbt en minifabrik som tillverkade skyddsvisir, i Rehabiliteringsmedicins lokaler.
Bland annat sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder som fick håltimmar på grund av patientavbokningar ställde omedelbart upp i den provisoriska verkstaden för att bistå kollegor.
Danderyds sjukhus Innovation, med Birgitta Johansson i spetsen, har tillsammans med Rehabiliteringsmedicinska kliniken under coronaepidemin säkrat tillgången av skyddsvisir för vårdpersonal. De har samtidigt också arbetat intensivt med sin omvärldsbevakning för att ha koll på senaste nytt om skyddsutrustning, vad som utvecklas just nu och kontrollerat att befintlig utrustning uppfyller vårdens krav på säkerhet och användarvänlighet.
I omvärldsbevakningen ingår en löpande kontakt med innovationskontoren på SÖS, Södertälje och NKS, regionledningskontorets innovationsavdelning och NKS commandcenter för att kunna bistå sjukhuset på bästa sätt.
– Jag började själv tillverka skyddsvisiren den 25 mars, men behovet blev så stort att vi blev tvungna att ta in fler medarbetare. I första hand har vi fått hjälp av sjukgymnaster på rehab, men även talkliniken har hjälpt till, säger Christian Thunborg, koordinator på DS Innovation.
Vanligtvis brukar Christian jobba som projektledare för utvecklingsprojekt initierade inifrån sjukhuset eller för sjukhusets räkning när externa aktörer kommer till Danderyds sjukhus.
– Under coronaepidemin har alla sjukhus inom region Stockholm haft ett nära samarbete. Vi hade brist på visir och då fick vi ett parti från SÖS. Jag blev kontaktad av min kollega på SÖS som berättade att bristen på operationsrockar var så stor att de kanske skulle bli tvungna att stänga onkologen. Men som tur var hade vi ett gäng förstärkta långärmade operationsrockar som vi kunde ge till dem. Det kändes självklart att hjälpa till – allt annat skulle vara osolidariskt, berättar Christian.
När visirtillverkningen kom igång ordentligt så kunde de vara upp till tio personer som tillverkade cirka 400–1 000 visir om dagen. Sjukhusets behöver cirka 400–500 skyddsvisir dagligen. Till varje visir behövs plast som liknar overheadplast, resårband och skumgummilister. Varje skydd tar ungefär en minut att tillverka, samtidigt som tillverkningen sker med stor noggrannhet. I början fick vårdpersonalen utvärdera och återkoppla om det blev någon imma på insidan av visiret eller om resårbandet inte var bra.
– Våra visir har samma kvalitet som de som vi köper och vi fortsätter med tillverkningen så länge det behövs. Men givetvis hoppas vi att produktionen av skyddsmaterial ska ta fart och att våra lager ska vara tillräckliga för sjukhusets behov, avslutar Christian Thunborg.