Från neurologen till Paralympics i Tokyo
Sara Dahlén arbetar vanligtvis på neurologen på DS, men under några veckor i slutet av augusti bytte hon sitt sjukhusjobb mot Paralympics i Tokyo. Under vistelsen blev hon intervjuad av både SVT och SR när en tävlande blev förkyld. Hon kunde på nära håll också följa de olika lösningar som idrottare och ledare med funktionsnedsättning använde sig av – både tricks och hjälpmedel.
Hur kändes det att vara med i den paralympiska truppen i Tokyo?
- Det var roligt att vara där och umgås med människor med samma stora idrottsintresse som jag har. Då det pga Covid-19-restriktioner inte var tillåtet att besöka arenorna samlades vi i framför tv:n i vårt sällskapsrum och hejade på våra svenska idrottare. Vi bodde i lägenheter i den paralympiska byn, som tidigare varit OS-by, som byggts upp i Tokyo inför spelen. På grund av restriktionerna fick vi inte lämna byn och höll oss mest tillsammans i vår truppbubbla. Byn var stor och med all aktivitet under dagarna kände jag mig inte instängd, vilket jag befarat innan avresa.
Vad var det roligaste under Paralympics?
- Den sammanhållning som uppstod mellan alla som var på plats i Tokyo, den gjorde oss till en familj. Vi var 26 aktiva idrottare och dryga det antalet av stödpersoner (ledare, tränare, medicinskt team med flera). Totalt kammade den svenska truppen hem 8 medaljer, vilket var en medalj mer än medaljmålet.
Vilka läkarinsatser gjorde du under vistelsen?
- Jag var medicinskt ansvarig och min kollega hade ansvar för tester och regler kring covid-19-restriktionerna. Vi hade inga covid-19-fall i truppen. En idrottare blev förkyld första tävlingsdagen och isolerades för att inte smitta andra i väntan på återresa till Sverige. Reglerna var sådana att man skulle flyga ut från Japan senast 48 timmer efter avslutad tävlingsinsats. Värmen och luftfuktigheten blev inte så tuff för idrottarna som vi befarat på förhand. Några dagar låg temperaturen över 35 grader, men mot slutet av perioden kom regn och temperaturen sjönk. Inomhus var det svalt hela tiden.
Vad överraskade dig mest?
- Hur snabbt man vande sig vid begränsningarna. Coronarestriktionerna var rigorösa med dagliga tester, munskydd så fort man inte var på sitt rum, måltider där varje matplats avgränsades med plexiglas med mera. Allra mest intressant var de olika lösningar som idrottare och ledare med funktionsnedsättning använde sig av, både tricks och hjälpmedel. Eller insikten om hur en person med synnedsättning använder andra sinnen för att uppfatta sin omgivning, till exempel förstå vad som hände i tävlingen utifrån hur vi andra suckade, jublade och då vidare. En tävlande hade inga armar och spelade pingis med racketen i munnen – det var coolt. Jag är otroligt glad över att jag fick chansen att vara med i Tokyo, det har vidgat mina vyer.
Hur kändes det att bli intervjuad av de största medierna i Sverige?
- Tv-sporten på SVT och SR intervjuade mig angående den person som fick åka hem på grund av en förkylning. Jag hann inte bli nervös för allt gick så fort den morgonen, och mentalt hade jag förberett mig på att jag kanske skulle behöva uttala mig om någon blev sjuk.
