Tonårsdjävulens mamma
– Min farmor var en klok dam. Hon visste hur man kunde leka med sina barnbarn och vila samtidigt. Ibland var hon patient, ibland kund hos frisören.
Hon arbetade på Hudiksvalls lasarett och var en mästertjuv, så vi barn kunde operera med riktiga skalpeller och använda sprutor med kanyler.
Det berättar Catharina Karlson, eller Cattis som alla känner henne på Danderyds sjukhus. Cattis är vårdenhetschef på avdelning fyra, Infektion, och har infört pizzatisdagar på jobbet med nattpersonalen. Hon säger att hon troligen har ADHD, alla symptomen pekar mot det, för hon både tänker och pratar supersnabbt och levererar förslag och lösning innan kollegor ens har börjat tänka. Hon tror själv att hon kan uppfattas som lite nonchalant eftersom hon alltid har med sig snus och en cola zero till möten och samtidigt gärna kollar telefonen, men det är då hon funkar som allra bäst.
– Hos mina medarbetare är min personlighet uppskattad. För det mesta. Och de vet att jag erkänner mina misstag och gärna ber om ursäkt.
Tonårsdjävulen och Jesusbarnet
Cattis har två barn. En dotter som är 16 år och har asperger och ADHD och en son som är fyra år. Tonårsdjävulen och Jesusbarnet. Tiden innan Cattis och hennes man fick en diagnos på dottern Lisa var en tung tid och det kändes som familjen höll på att gå under. Det var i samband med att Lisa skulle börja högstadiet som hon tappade fotfästet helt. Hon kom hem från skolan och meddelade att hon aldrig mer tänkte gå dit.
– Vi undrade såklart vad som har hänt. Det största problemet var när hon skulle gå in i klassrummet och sätta sig för första gången. Det fanns 30 stolar att välja mellan och Lisa valde att gå hem. Hon kunde inte välja stol.
Cattis delar med sig av sitt liv på ett otroligt nära sätt. Hur jobbet har varit räddningen när livet hemma har varit tufft. Hur hennes farmor som fejkade att hon var halvblind inspirerade henne till vårdyrket och om sin något stökiga tonårstid i Hudiksvall med fler timmar i stallet än i skolan.